Broken Fairy

I motgång är livet hårt.Det är mycket lätt att man bara ger upp och slutar kämpa och bara ser negativt på saker och ting. Jag vet, jag har varit där många gånger. Sist var inte för så länge sedan, förra veckan.

Jag ska inte precis säga att allt är ok igen, för det är det inte, men jag har väl vaknat upp och valt att inte ge upp denna gången. Kanske varar det inte så länge men det kanske förändras denna gången. Någon gång får man allt vackert säga till sig själv att det räcker.

Därför bestämde jag mig efter typ en vecka av depression att även om jag känner mig ensammast i världen så ska jag vara den starkaste ensammaste i världen. För säger man inte "Ensam är stark". Vips så kändes allt mycket lättare och jag blev lite gladare. Men tyvärr så finns problemen där endå, långt nere lurandes under ytan. Och jag vet att det kommer upp igen snart, hur mycket jag än vill att det ska funka att lura mig själv denna gången.

Det funkar i alla fall just nu så att jag klarar av den vanliga vardagen utan att påverkas, men på insidan där kan jag lova att det är total kaos.Känslorna är i fullt civilt krig med varandra och hjärtat har stora hål och rivsår av en massa olika slag.

Men jag repar mig snart... Hoppas jag

Den senaste tiden har varit tuff, hård och nästan totalt brutit ner mig. Jag hoppas att jag nu har nått en botten, i alla fall så har jag bestämt mig för att jag har gjort det. Igår började jag ta tag i allt, efter bråk med familjen. Jag startade med att börja läsa en bok om självförtroende som jag fått. Därefter ska jag arbeta med den boken och efter semester ska jag nog gå iväg igen och få nån slags hjälp.

Jag måste verkligen, fastän jag inte vill.

Nu är jag trött på detta. De senaste veckorna har livet varit pest och pina.

Varför måste egentligen livet vara så hårt? Varför kan det inte bara vara en dans på rosor?
Jag skulle säga att det jag behöver just nu är en pojkvän, men jag antar att det inte är så alls. Troligen så skulle jag behöva bli självständig innan jag har någon partner alls. Men jag behöver någon som tar hand om mig. myser med mig på kvällarna och uppskattar mig. Jag säger absolut inte att min familj inte bryr sig eller uppskattar mig, men de är ju min familj och har alltid brytt sig.

Jag blir bara så otroligt förvirrad av att flörta, vilket jag gör ganska mycket med de flesta killar. det är absolut inget allvarligt, det e bara skoj, men trots det så blir jag väldigt förvirrad när jag får gensvar. Skojar de bara eller ligger det något i deras flörtande. Känslor som jag känner för någon kan jag också betvivla. Varför känner jag såhär för denna personen nu? Är det rätt att känna så? Känner han så också?

Varför ska allt vara jobbigt?

Generellt sett är jag i en ganska låg stämmning som suttit i sedan julen. Men allt börjar tack och lov ljusna lite. Jag tror det beror mest på att jag börjar få lite ordning på allt det som jag borde få ordning på.

Jag har anmält mig och fått plats på religionskunskap på Komvux, så till hösten kan jag söka till flygledare. det känns fortfarande lite fel gentemot Emmie, men hon inspirerade verkligen mig. Jag har på allvar påbörjat min körkortsutbildning oxå, jag har redan teorin inbokad till den 3:e mars.

Även vikten har jag börjat att ta tag i. Både jag och mamma har det som vårt nyårslöfte, men tyvärr så har jag två veckor i rad gått upp i vikt. Bara lite men snart så är jag tillbaka där jag började. Total just nu så ligger jag på 1.1 kg minus, men till nästa vecka ska det vara mer. Jag ska inte äta en godisbit denna veckan överhuvudtaget, även om jag kan äta lite.