Varför måste egentligen livet vara så hårt? Varför kan det inte bara vara en dans på rosor?
Jag skulle säga att det jag behöver just nu är en pojkvän, men jag antar att det inte är så alls. Troligen så skulle jag behöva bli självständig innan jag har någon partner alls. Men jag behöver någon som tar hand om mig. myser med mig på kvällarna och uppskattar mig. Jag säger absolut inte att min familj inte bryr sig eller uppskattar mig, men de är ju min familj och har alltid brytt sig.
Jag blir bara så otroligt förvirrad av att flörta, vilket jag gör ganska mycket med de flesta killar. det är absolut inget allvarligt, det e bara skoj, men trots det så blir jag väldigt förvirrad när jag får gensvar. Skojar de bara eller ligger det något i deras flörtande. Känslor som jag känner för någon kan jag också betvivla. Varför känner jag såhär för denna personen nu? Är det rätt att känna så? Känner han så också?
Varför ska allt vara jobbigt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar