Ja allt har sin början, även min väg till ett bättre liv. Det finns så mycket jag vill säga och reda upp. Så mycket som jag känner, som jag känt länge. Jag vet i alla fall att jag är på rätt väg nu.
Visst har jag tänkt innan på att jag behöver hjälp, men aldrig har jag verkligen insett det. Inte förrän nu. Det tog lång tid, men nu äntligen så förstod jag. Ska iväg på första läkarbesöket på onsdag nu, och jag e väldigt lättad. Men trots att jag e nära till skratt och på ytan verkar må bättre så finns det mörka där inunder och spelar på mina ömma punkter.
Skrämmande nog så har jag insett att jag är rädd för att vara ensam. Jag kommer ihåg för bara några år sedan, då tyckte man som tonåring det var skönt att vara ensam hemma. Man kunde titta på tv, eller ligga och läsa och mysa helt ensam i det tysta huset. Nu ger det mig bara ångest. Jag vet inte hur länge jag har varit rädd för detta men jag har blivit medveten om det sen jag vaknade upp och insåg hur allt stod till. I skrivande stund ligger föräldrarna och småsyskonen och sover, huset e tyst och här sitter jag... och känner obehag. Varje gång jag stannar upp och hör allt det tysta måste jag intala mig själv att de är här, de bara sover.
Nä nu måste jag hitta på nått annat, gå och lägga mig eller spela The Sims 2?
Hmm lite sims sen natti
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar