Broken Fairy

Jag skulle skriva en årskrönika här, men Emmie gick loss på min blogg och nedan finns resultatet:

There's no one better, there's no one greater!

Idag skulle min absolut coolaste, snyggaste, häftigaste, roligaste och snällaste kompis komma hit och fira nyår med mig och några andra. Hon skulle ha kommit vid 13.00 men dök inte upp förrän 17.30 Tro det eller ej! Jag var så arg och besviken på henne men samtidigt så så fort hon steg in i rummet lyste allt upp och livet var perfect igen! Så är det alltid med henne, hon e så jobbig och konstig och opålitlig men när de kommer till kritan kan man helt enkelt inte vara utan henne i sitt liv! :P

Snart har fem veckor gått. Jag känner ingen som helst skillnad för att vara ärlig. Det enda som nog är annorlunda är att jag har blivit mer arg på Karl. Jag förstår verkligen hur han behandlat mig nu. Alla hans saker som han lämnade kvar här i juli finns fortfarande kvar. Men han har fått en deadline nu. Sakta men säkert tror jag att jag börjar frigöra mig från honom.

Nu är mamma och pappa hemma igen. Bruna och fina. De hade haft det jättemysigt, och äntligen kunde jag sova i min egen säng igen. När jag sov i deras säng så använde jag mitt täcke och min kudde för att jag tänkte att det då skulle bevara lite av känslan av min egen säng. För det finns inget mysigare än att vakna upp med mitt täcke och bara ligga och mysa med täcke snurrat runt en och morna sig. Men nä, inte riktigt så lätt var det. Men äntligen var den studen där igen, imorse. Det är som terapi, det kvittar hur många deprimerande tankar som infinner sig när jag vaknar, jag är skyddad så länge jag har mitt täcke och min säng. Det finns ändå en möjlighet för mig att bara tränga undan de dära tankarna och bara tömma huvudet.

Jag kommer så väl ihäg när jag fick det dära täcket. Det var en julafton för många år sedan. Det var antingen första eller andra julen när vi flyttat till Holma, så fick jag och min syster varsitt duntäcke i julklapp. Senare på kvällen låg jag där i min säng fastän vi fortfarande hade folk där. Det var så varmt och gott, jag tyckte att det var jättekallt så jag hade krupit ner. Mamma eller pappa kom in och helt plötsligt fick jag inte ligga under mitt värmande täcke mer, jag hade feber upptäckte de. Dagen efter var jag fortfarande sjuk, så jag kurade upp mig i soffan med täcket och tittade på black beauty. Sen vi flyttade hit har mamma föreslått att vi skulle köpa tunnare täcken som vi kan ha på sommaren eftersom denna lägenheten är ganska varm. Men jag vägrar att byta ut mitt duntäcke mot ett tunnare täcke, även om det e varmare på ovanvåningen. Jag sover med fönstret öppet istället.

Jag var ju hos läkaren i onsdags. Där fick jag berätta om varför jag kände mig nere och deprimerad. När jag väl satt där och berättade eller svarade på frågor så kände jag mig otroligt patetisk. Det var en läkarkandidat som pratade med mig ensam, och det var medlidandet i hennes ögon som gjorde mig illa till mods. Mina svar på hennes frågor skrämde mig, men fick mig också att inse att jag inte är patetisk. Detta är faktiskt allvarligt om jag inte tar tag i det.

-Har du någon gång tänkt att det vore bättre om du inte fanns? frågade hon och höll stadigt kvar min blick.
- Ja, var mitt svar. Men jag tror inte att jag hade vågat skära mig eller något sådant. Om jag skulle gjort det så skulle det vara impulsivt och oigenomtänkt. Hoppa framför ett tåg.

Ett par gånger när livet kännts som värst så har den tanken överrumplat mig när jag står där och väntar på tåget till jobbet. Sårskilt när genompasserande tåg dundrat förbi. Det är just det som skrämmer mig. Jag har absolut ingen kontroll på de tankarna, för om jag skulle börja fundera på det självmant så tänker jag på alla runt omkring mig och det finns inget riktigt allvar i de tankarna då.

Läkarkandidaten föreslog att jag skulle gå till kuratorn på vårdcentralen och prata med henne. Kuratorn skulle då hjälpa mig med tips och råd på hur jag ska klara mig ur detta. om inte det funkade så fick vi ta till medicinering och slutligen psykologhjälp. Efter att hon berättat för läkaren vad som sagts och så vidare så kom han in och sa att han ansåg att jag skulle få tabletter redan nu. Antidepressiva.

Antidepressiva? Jag? Jag kände bara till en enda person som har gått på antidepressiva. Det var en tjej i min klass, och hon mådde ju inte alls bra. Tankarna snurrade, jag tänkte är jag som henne. I och för sig så sa läkaren att det var upp till mig om jag ville men han trodde det skulle hjälpa mig. Så han skrev ut så fick jag bestämma själv. Jag kom ut till mamma i väntrummet och berättade allt. Hon tyckte jag skulle testa.

Nu har jag börjat med tabletterna men det tar lång tid innan de ger effekt. Man ska undvika en massa saker, en massa olika sorters tabletter och alkohol såklart. Men efter min lilla berusning i torsdags är det kanske bäst endå. jag drack en del alkohol men inte mer än jag normalt brukar tåla. Men både jag och Emmie åt för lite innan vi gick ut, dessutom så påverkas man ju också av sin egen sinnesstämmning och min har ju inte varit den bästa på ett ganska bra tag. det hela slutade med att jag blev rejält berusad och kysste en kille. Emmie och Ricky kände att de ville följa mig hem till min dörr så det gjorde de. Tack och lov kan jag inte dricka, i alla fall inte så mycket, i fortsättningen.

Har haft ett antal dagar i rad nu då jag känt mej väldigt nere. Har sovit ganska dåligt oxå, men trots det har jag ändå vaknat relativt tidigt. Jag ska iväg till läkaren på onsdag. Hoppas nu att allt blir bra snart.

Ja allt har sin början, även min väg till ett bättre liv. Det finns så mycket jag vill säga och reda upp. Så mycket som jag känner, som jag känt länge. Jag vet i alla fall att jag är på rätt väg nu.

Visst har jag tänkt innan på att jag behöver hjälp, men aldrig har jag verkligen insett det. Inte förrän nu. Det tog lång tid, men nu äntligen så förstod jag. Ska iväg på första läkarbesöket på onsdag nu, och jag e väldigt lättad. Men trots att jag e nära till skratt och på ytan verkar må bättre så finns det mörka där inunder och spelar på mina ömma punkter.

Skrämmande nog så har jag insett att jag är rädd för att vara ensam. Jag kommer ihåg för bara några år sedan, då tyckte man som tonåring det var skönt att vara ensam hemma. Man kunde titta på tv, eller ligga och läsa och mysa helt ensam i det tysta huset. Nu ger det mig bara ångest. Jag vet inte hur länge jag har varit rädd för detta men jag har blivit medveten om det sen jag vaknade upp och insåg hur allt stod till. I skrivande stund ligger föräldrarna och småsyskonen och sover, huset e tyst och här sitter jag... och känner obehag. Varje gång jag stannar upp och hör allt det tysta måste jag intala mig själv att de är här, de bara sover.

Nä nu måste jag hitta på nått annat, gå och lägga mig eller spela The Sims 2?

Hmm lite sims sen natti